torsdag 30 september 2010

Restaurant Trio, Malmö


Trio har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, och ett besök passades in i ett pressat schema under blixtvisiten i skåne i helgen. Planet landar på Kastrup kl 18.00, bordet är bokat till 19.00. Vi är fyra personer som tumlar in på restaurangen, mycket förväntansfulla.  Teamet på trio består av de tre grundarna; Ola Rudin, kökschef, Erik Berne, restaurangchef och sommelier, Sebastian Persson, kökschef och ytterligare en sommellier, Linda Violago, som tillkommit lite senare. Alla är lågmält trevliga och professionella ut i fingerspetsarna. Inredningen är mycket återhållsamt skandinavisk och går i vitt, grått och svart med en del trädetaljer. Lokalen är relativt liten med endast fem bord.

Vi erbjuds först ett glas champagne, NV Pascal Doquet Blancs de Blancs. En trevlig, knastertorr champagne (zero dosage) med fyllig karaktär av citron, mandelkaka och vanilj. Härliga syror och frisk, relativt lång finish. 89 poäng. Till vinet fick vi först räkchips och baconsnacks med svartpeppar, vilket var gott, speciellt räkchipsen, men kanske inte så spännade. Strax kom dock ytterligare en amusant på bordet bestående av flortunna skivor av rödbeta med någon form av creme fraiche likande skum, ljumna pilgrimsmusslor, sagogryn och svartvinbärscoulis. Även denna rätt var tyvärr lite väl tam utan varken sötma eller sälta. Det var för lite rödbetor för att väga upp svartvinbären och sagogryn smakar ju inte mycket, vilket även i det här fallet får gälla för pilgrimsmusslorna. Hela karaktären var väl tunn helt enkelt. Men brödet till var fantastiskt. Små minilimpor, varma från ugnen, med härligt skånskt smör till!

Första ordinarie rätten på menyn beskrevs som "Råräka, gurka, dill och saltarv". Detta visade sig vara ett ostron med dillskum, halvfrusna gurkstavar och ett litet berg av frusen, pulveriserad gurka (körd genom pacojet månne?). Saltarv är en liten strandört, och en kvist av denna hittade in på talriken också. Det hela var en otroligt frisk upplevelse och riktigt supergott. Vinet är en muscadet. 2009 Le Fief du Breil Jo Landron lyckas tyvärr inte leva upp till rätten. Det har inte den fräschör och syra som behövs och kylan i maten gör att vinet upplevs nästan jolmigt. Nä, det här är ingen lyckad matchning är jag rädd. 82 poäng till vinet.

Nästa rätt till rakning, eller smakning kanske man ska säga, är tre sorters ljummen kål, friterade fläderbär, tunna äppelskivor och brynt smör. Himmelskt gott, och det blir inte sämre av att vi får kvällens kanske bästa vin, NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin, en blanc de noir champagne som inte är den lättaste att få tag på. Zero dosage, lite rosa ton och en härlig, fyllig pinotdoft dominerad av lätta röda bär - hallon och jordgubbar - och en liten hint av vinbärsblad. Mycket trevlig munkänsla men pigg mousse och en lätt kryddighet. Blir efterhand mer mineralisk i munnen och avslutar med en lätt nötighet. 93 poäng.

Nu kommer torsken! Ångkokt torsk med torskrom, söl - en sorts tång - och rabarberbuljong. Inte fel alls, sältan i fisken och tången kommer bra överens med den lite oljiga karaktär rommen och tången bjuder på och  den lilla sötma och syra som rabarberna bidrar med. I glasen 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer, en härlig stenkakerisling med bra petroleum i både doft och smak, skyhöga, salivsprutande syror och fantastiskt fräsch frukt dominerad av päron och äpplen. Superbra kombo! 92 poäng till vinet.

Så en bit kött på talriken. Kalvfilé, varsamt tempererad till knappt 60 grader. Heltigenom rosa, ända ut i kanten. En liten klick lökcreme, stekt charlottenlök och ett strössel av lökaska. Gott, enkelt och på något sätt rustikt i sin smakprofil. Askan gör att man får associationer till sommarens grillkvällar, men det här köttet har troligen aldrig varit i närheten av en så ojämn och opålitlig värmekälla som en grill. Supermört, superlent, supergott! Det är verkligen köttet som har huvudrollen i den här rätten. Vi får ett "intressant" vin, 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes från Loiredalen. Ofiltrerat, osvavlat, oklarat och helt ekologiskt (vilket för övrigt gäller samtliga av kvällens viner). Doften är inte den renaste, här finns en del funk, men fin frukt och en hel del spännande saker som man inte är van vid i mer traditionella viner. I munnen är det dock uppenbart att det här inte är ett vin som passar någon runt bordet. Kanske är vi alltför inbitna traditionalister, men ingen av oss tycker att detta är särskilt gott. Karaktären påminner mest om druvjuice med riklig frukt åt det ljusröda hållet, en del sötma och stor brist på både munkänsla, tanniner och syror. Vi kan inte påstå att vinet är defekt, förmodligen ska det smaka såhär, men i så fall finns det så mycket bättre rödtjut, även ekologiskt, att välja bland. 75 poäng, mest för doften.

Chevre är en av mina favoritostar. Jag såg alltså fram emot efterrätten som enligt menyn bestod av svarta vinbär, färskgetost och harsyra. Resultatet gör mig inte besviken. Chevren kommer i form av glass och pulver, vinbären är härligt intensiva och harsyran tillför lite fräschör. Det hela toppas med tunna marängflarn. Mumma! Vinet är 2006 Douceur Angevine La Coulée d'Ambrosia från Loiredalen. Sött med hela 18% alkohol, men ändå friskt. Mycket trevligt, utan att vara fantastiskt. 87 poäng.


Till kaffet dricker vi cognac från Jean Luc Pasquet. Vi prövar 10, 25 och 40 åriga varianter. Jag är ingen expert på cognac, men 10-åringen är lite spritig, medan de äldre varianterna bjuder på fantastiskt len upplevelse, stor kropp och fin komplexitet. 40-åringen är bäst i min mun, men 25:an kommer bara någon hårsmån efter och E och S tycker till och med att den är bättre.

Sammanfattingsvis så är maten av yppersta klass. Någon rätt upplevs som lite tråkigare än de andra, men allt är på en mycket hög nivå. Karaktären är genomgående lätt och frisk utan tyngande fett och såser. Genomgående lokala råvaror med nordiskt anknytning. Vad gäller vinerna så är det mer berg-och-dalbana. Vissa viner och matchningar är verkligen fantastiska. Kvällens bästa viner är utan tvekan NV Extra Brut Efflorescence Marie Courtin och 2008 Riesling Schonfels Peter Lauer. Bägge är utmärkta och passar sina respektive rätter mycket bra, men 2007 Le Griotte, Domaine des Griottes når inte upp till acceptabel standard. Trio är trots detta en mycket bra restaurang och i Malmö finns det nog bara Bloom som kan utmana. Trio står sig bra även i konkurrensen på andra sidan sundet. Väl värt ett besök!

Tack till E, D och S för en mycket trevlig kväll, och till personalen på trio för utmärkt service och god mat.

P.S - Sorry för uteblivna bilder. D.S

onsdag 22 september 2010

Svampmiddag

Svamp och bärplockning innebär att man också måste äta upp det man höstat in, en inte alltför oangenäm plikt. Tagliatelle med svampstuvning, zuccini och parmesan står på menyn, följt av blåbärspaj och vaniljglass. Vi samlas hemma hos M, som har den största och trevligaste lyan av oss här på Inndyr för att rensa och tillreda svampen. Under matlagningen värmer vi upp med ost och fransk lantkorv som vi sköljer ned med kvällens första vin.


 2006 Domainde la Pousse d'Or Volnay 1er cru En Caillerets, inköpt i höstas på SB till reapris och smugglades med upp till Norge nyligen. Färgen är transparent röd med mörkare stick och ljusnande kant. Doften är mättad med blandad rödfrukt och har undertoner av chark, lagerblad och rostat bröd - väl integrerade fattoner. Här finns också lite örtiga toner, lät mint och en obestämbar lite salt, dyig nyans som påminner om sjöbotten, vilket inte låter så trevligt men faktiskt är riktigt spännande! I munnen friskt och lätt med fin, ren frukt och en trevlig mineralitet. En del lite sträva tanniner och enstaka lite gröna örtiga toner. Torr och lång finish. Ett elegant och inbjudande vin med ren, trevlig, generös frukt, för bourgogne vill säga!  Inte riktigt lika bra som Clos des 60 Ouvrées från samma år. 90-91 poäng. Finare Vinare provade naturligtvis för länge sen.


Så kommer maten på bordet och nästa vin i glasen - 2006 Chapoutier Cote Rotie Les Bécasses. Här är det ett helt annat vin som möter oss. Mörkt, tätt och ogenomskinligt. Doften mullrar av mörk frukt, rått kött och rostade fat. Lätt anstrykning av rök, violer, mint och kryddbukett. Får associationer till varm tallskog och olivsnacks på altanen. I munnen viskös känsla med stor kropp, mörk frukt, kryddor, inte så lite fatkaraktär och trevliga tanniner. Finns även här en del mint och lite klistrigt lösningsmedel. Bra syra och trevligt grusigt mot slutet. Hedonistiskt på sant Parker manér och mums-fillibaba redan nu i sin späda ungdom. Passar fint till svampstuvningen. En direkt jämförelse med En Callierets är svår då det är två helt olika viner, men Les Bécasses får två av tre röster kring bordet. 91 poäng.


Till pajen och glassen drack vi 2004 Domaine Mas de Lavail Maury Blanc, ett sött vin  gjort på Grenache Blanc. Ljust guld i glaset, trevlig näsa med äpplen, päron, persikor, honung och lite parfymlika blommiga toner. Jag hittar en liten hint ingefära och lite apelsin också. I munnen rätt så lätt och frisk med behaglig sötma och vaxartad munkänsla, mera fruktkompott, lite gräs, mintpastiller, honung och lite hav (!). Mycket trevligt lätt och fräsht desertvin. Den höga alkoholen på 16% märks inte mycket. Serveras med fördel kylt. 89 poäng.

Tack till E och M för en trevlig dag med svampplockning och för middagen, speciellt eftersom jag vann det efterföljande partiet Settlers!

onsdag 15 september 2010

1977 North-Port Brechin


Diageo, giganten i whiskyvärlden, har en hel del spännande whisky i sina lager och varje år släpper de ett gäng specialtappningar under samlingsnamnet special release. Det brukar röra sig om gammal, vällagrad, cask strenght whisky i de högre prisklasserna. 1977 North-Port Brechin 28 years old släpptes 2005 och håller 53,3% ABV. Destilleriet grundades 1820 men lades ned i den stora destilleridöden i början av 80-talet och de flesta byggnaderna har rivits, så det blir ingen mer whisky från Brechin och det börjar bli svårt att få tag på tidigare tappningar. Över till dropparna i glaset. Doften är smörig, men har samtidigt en torr, mineralisk gräsighet. Lite anis, maltsötma och en del frukt - kanderade päron kanske? Hint av russin. Trevlig och fräsch. Smaken har mer mineraler och en del maltsötma i bakgrunden. Jag hittar druvor och anis igen. Ren och supertorr. Finishen är först och främst torr den med. Toner av kalk och gräs dominerar. Påminner om torr riesling från Alsace. Dröjer kvar länge på ett angenämnt vis. 88 poäng.

måndag 13 september 2010

2007 Francois Martenot Cote de Nuits Village


Efter senaste tidens utflykter till pinot från udda, dvs. icke franskt, urspung är vi ikväll tillbaka på säker mark i Bourgogne. På bordet buljongkokt kyckling med äppelpotatismos och sås gjord på buljongen från kycklingkoket. Kvällens vin inköptes på Örnes vinmonopol, som inte hade något större utbud, men vi får hoppas att det smakar. En snabb googling av producenten ger följande: huset grundades 1859 av en viss Léonce Bocquet och tillhör de större producenterna i bourgogne. Man gör rätt många olika viner, men produktionen förefaller mer inriktad på bulk än finess får jag en känsla av. Nåja, vi ska ge vinet en ärlig chans. Färgen är typiskt blek med blå stick. Doften lämnar inga tvivel, det är faktiskt pinot i glaset. Trevlig, lätt rödfrukt med en del peppar och lite lätt jordiga toner. Inte så illa. I munnen initialt fin frukt, men denna dör alltför snabbt och vinet blir istället surt, grönt och ogint. I mitten finns ändå en liten pepprig kryddighet som är rätt fin. Finishen är kort. Nå, några större fel har vinet inte, och druv och regiontypicitet kan man inte klaga på, ingen bör ha några problem att placera detta rätt på kartan,  men det finns betydligt bättre varianter på temat, även om näsan var helt ok. 80 poäng.

lördag 11 september 2010

Nytt försök med spätburgunder

Förra gången vi gav oss på 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder gick vi på pumpen, eller rättare sagt korken. Nu är flaskan utbytt (en av fördelarna med statliga monopol är den generösa returpolicyn) och vi laddar med helstekt kyckling och sallad. Korken drogs någon timme tidigare och inga defekter kunde upptäckas. Vinet är medelintensivt blårött i färgen. Inga problem att se andra sidan av bordet genom glaset. Doften är initialt lite tyngd av överjästa och gröna toner av vinbärsblad, men dessa försvinner mer och mer med luftning och efter en halvtimme är de i stort sett helt borta. Istället framträder en mycket elegant, lätt rödfrukt med enstaka inslag av plommon och en skir örtighet. Smaken har också en klart positiv utveckling med tid, och går från lite fadd och knuten till lätt, elegant, nästan pärlande pinotfrukt. Här finns också en del tanniner som ibland blir lite kantiga. Ett par tre år i ryggläge borde lösa det problemet. Det saknas en del komplexitet och "driv" - det här är ett ganska snällt vin som inte kräver någon större analytisk förmåga. Relativt gott men fört dyrt, i alla fall på norska vinmonopolet, där man annars, till min stora glädje och förvåning, kan göra riktiga fynd, åtminstone i de högre prisklasserna. Vardagsvinerna däremot är rusktigt högt prissatta. Just det, höll på att glömma, kvällens vin kammar hem 85 poäng.

tisdag 7 september 2010

Söndagsviner


Söndag eftermiddag, matlagning med goda vänner och ett gott vin på lut. Maten bestod av hjortstek, potatisgratäng, kantarellsås, smörkokta sockerärtor och sallad. Enkel klassiker men svårslaget gott. Vinet (vinerna kom det senare att visa sig) som låg på vänt var 2001 Roagna La Rocca et La Pira. Hederlig trad-barolo. Vinet är relativt ljust med tegelröd kant. En finstämd, oemotståndlig doft av italienska charketurier stiger upp ur glaset följt av en elegant blandning av röda skogsbär, örter (rosmarin och lagerblad) och en släng av pinje. Som att vandra i en varm tallskog i Toscana. Fortsätter med peppar, fat och kanske lite brett. Mycket trevligt är det ändå. I munnen elegant, frisk känsla med bra frukt och syra, ordentliga tanniner men samtidigt silkig känsla. Blir lite torr och dammig mot slutet men på det hela taget en mycket trevlig, matvänlig barolo. 93 poäng.


Kvällen drog ut på tiden och fler vänner dök upp, så det blev att öppna en flaska till, 2005 Antonin Guyon Gevrey-Chambertin La Justice har legat i källaren några år. Jag vill minnas att det rådde tämligen upphetsad stämning med täta FYND rekommendationer vid släppet på SB 2007. Vinet är mörkt i färgen med blåa stick. Doften är barabariskt elegant. Här är det inte italiensk korv utan rå inälvsmat på slaktbänken som slår upp ur glaset med ordentlig punch! Den frukt som finns är klassisk pinot: hallon och smultron med kanske en och annan mörkare kusin. Efterhand framträder lakrits, lite mint, blommor och en fin kryddighet. Intensivt men samtidigt elegant och mycket rent. I munnen mer av samma sak. En vildsint elegant! Mycket fräsh utan tyngande ek eller gröna toner. Bra syra, frukt och mineralisk avslutning. Mumma! 91 poäng.

P.S. Båda vinerna har provats här och här. D.S.

lördag 4 september 2010

2006 Las Flors de Pèira


La Pèira är en ung producent (startade 2004) i Terrassez du Larzac, Languedoc, som fått mycket uppmärksamhet på senare tid. Läsare av Frankofilen och Finare Vinare känner säkert till vinerna, liksom alla som prenumererar på importören Bristly's nyhetsbrev. Diverse internationella vinpersonligheter, som Robert Parker, Janice Robinsson och Gary Vaynerchuk har prisat firmans jästa druvsaft.

Den aktuella flaskan är av årgång 2006 och kanske skulle den haft några år till i ryggläge, men nyfikenheten blev för stor. Las Flors är som jag förstår det firmans näst bästa röda vin (toppvinet heter helt enkelt La Pèira) och görs på en mix av Grenache, Syrah och Mourvedre. I glaset är det mörkt men mer åt purpur än blåbär. Doften är koncentrerat fruktig och generös men samtidigt elegant. Mörkare björnbär blandas upp med smultron, blommor, fat och en fin pepprig kryddighet. Blir allt elegantare med luftning och frukten får en finare, ljusare struktur, utan att tappa djup och kraft. I munnen är detta en veritabel frukt-choklad-vanilj smakbomb som, framburen av en relativt hög alkoholhalt på 14,5%, ibland balanserar nära kanten till sliskig, men som återigen räddas av luftning och till slut lyckas ge ett rätt elegant, silkigt och nästan svalt intryck i sina bästa ögonblick. Diskreta, finkorniga tanniner, medelhöga syror och viss kalkaktig mineralitet avrundar det hela. Ett kontemplationsvin (nästan i alla fall) som behöver tid. 93 poäng