Vissa viner lämnar mer bestående intryck än andra, vissa på grund av att de dricks vid ett speciellt tillfälle, andra på grund av att de är speciella i sig själva, på det ena eller andra sättet, förhoppningsvis på ett bra sätt. Kvällens vin är ett sådant vin, på ett bra sätt. Kanske borde jag skriva viner, för det är mer än en kork som ryker, men huvudnummret är givet.
Jag och K snackar ofta vin men får tyvärr alldeles för få tillfällen att dricka vin tillsammans. Han bor i Stockholm, jag på västkusten, när jag inte är i Norge. Geografin sätter helt enkelt käppar i hjulet för oss. Men nu har vi alltså lyckats sammanstråla, och K har dessutom fått med sig en wingman från huvudstaden. Planeringen började för flera månader sedan. Viner har inhandlats, menyer diskuterats, datum kastats fram och tillbaka. Det hela såg ett tag ut att gå i stöpet, eller åtminstone skjutas på framtiden, men nu står vi här, i köket hos K:s föräldrar på Marstrand, med regnet piskande mot fönsterrutorna. Framför oss på bänken två flaskor; på den första etiketten läser vi Chateau Malescot St. Euxpery 1998, på den andra Chateau Mouton Rothschild 1995. Flaskorna verkar vara i bra skick, bara nu innehållet också klarat sig från tidens tand. Mouton öppnas först. K skruvar försiktigt i korkskruven och lirkar upp korken. Den är i perfekt kondition och en enda sniff från flaskan räcker för att vi ska kunna andas ut. Även Malescot är i bra form. Vinerna dekanteras och får vila cirka en halvtimme, men vi kan inte hålla oss utan tar en liten sipp var. Ett leende sprider sig över vår läppar.
Men jag går händelserna lite i förväg. Vi har redan druckit ett utmärkt vin som inledning. 2002 Delamotte Blanc de Blancs akompagneras av toast med två sorters rom, gräddfil och gräslök. Vinet känns fortfarande ungt. I näsan är det först jäst och bröd som är tydligast, men med lite tid kommer istället blommor och gul frukt. I munnen hög syra och stor mousse följt av en len, gräddig munkänsla och citrus. Mycket bra men bör glömmas bort några år för full utdelning. 90 poäng.
Då kvällens fokus ligger på vinerna vill vi ha relativt neutral mat, inga konstiga kryddningar eller marinader. Huvudrätten består till större delen av en rejäl t-bens stek från saluhallen i Göteborg, väl mörad. Köttet får en hastig tur i grillpannan utan vidare cermonier. Hasselbackspotatis, smörkokta grönsaker och kantarellsås fullbordar det hela.
 |
| Gott.. |
Hasselbackspotatis
En klassiker som sällan gör en besviken. Skala fasta potatisar och skiva dem, men inte hela vägen igenom, Lämna sista centimetern så att knölen håller ihop. Lägg i en smörad form med den snittade sidan uppåt. Ös med smält smör och sikta ströbröd över. In i ugnen på 175-200 grader till potatisen är genombakad. Ös då och då med smöret.
 |
| .. gotti i gott gott |
Enkel kantarellsås
Stek kantarellerna i torr panna tills vattnet ångat bort och det börjar knäppa. Lägg i en rejäl klick smör och efter någon minut finhackad rödlök. Låt fräsa på medelvärme tills både lök och svamp blivit lätt brynta. Sikta vetemjöl över, rör runt och fräs en minut. Häll över grädde (av valfri fetthalt) och låt koka upp. Tillsätt en skvätt fond, eventuellt lite soja och smaka av med salt och peppar.
1995 Chateau Mouton Rothschild har en mörk, nästan opak rubinröd färg med fortfarande några blå stänk. Doften står som en kvast ur glaset; en helt fantastisk bouquet som bara växer de första 30-40 minuterna. Här finns mörka bär med lätt sötma, en klart animalisk anstrykning av blod och järn, fina rostade toner från faten, lite cederträ, men inte så mycket av de typiska cabernetdragen. Vi letar efter svarta vinbär utan resultat. Utvecklingen i glaset är mycket intressant. Efter kanske en timme eller så dör frukten undan lite och det smyger sig fram lakrits och blyertspenna kombinerat med jord, undervegetation och lite tryffel. Efter ytterligare 30-40 minuter kommer frukten oväntat tillbaka, om än inte lika kraftigt som tidigare. I munnen är vinet initialt mer mörkt och knutet än i doften men efter en stund öppnar det upp sig. Balansen är underbar och här finns en känsla av lätthet kombinerat med kraft och kvalité. Syran är medelhög och tanninerna kraftiga men på något sätt ändå silkeslena. Frukten är mörkt elegant och det hela blir till en mycket välpolerad helhet. Eftersmaken är låååååång. Ett helt fantastiskt vin, kanske det bästa röda jag druckit! 96-97 poäng.
1998 Chateau Malescot St. Euxperey är ännu mörkare i färgen, nästan svart. Här är det först nästan helt tyst i glaset, bara lite dovt muller av rostad ek, tobak och choklad. Efter nästan en timme, ungefär samtidigt som Mouton knyter sig igen, blommar vinet ut och bjuder på en intensiv mörkfrukt. Det här har en mer rustik och mörk karaktär med kaffe, tobak och mörk choklad som de mest dominerande dragen i både smak och doft och känns också mer som typisk bordeaux. Vi hittar lite blyertspenna, plommon, svarta vinbär och lyxig ekfatskryddighet. Kraftiga tanniner och bra syra. Balansen är bra men intrycket blir lite kantigare och mer oborstat än eleganten Mouton. Ändå ett härligt vin. 92-93 poäng.
Vi diskuterade en del hur vi skulle gör med öppning och dekantering av vinerna. Det rör sig ju om relativt unga exemplar ändå och på cellartracker går åsikterna isär om hur drickmogen 95:an är. Vissa verkar mena att den är alltför knuten forfarande. Vi kliade oss i huvudet och funderade på 3-timmars dekanteringar, men till syvende och sist så är det lika enkelt att förstöra ett vin med överdriven luftning som med för lite och har vinet fått för lite luft, tja då är det bara att vänta en timme eller två på att det ska hända saker. Vi beslöt oss för en kort dekantering och beväpnade oss istället med tålamod. Med facit i hand gjord vi rätt. Malescot kunde gott fått mer luft, men jag skulle inte för allt i världen velat missa den oerhörda intensitet som Mouton uppvisade i början. Kantarellsåsen hjälpte också till med att runda av tanninerna.
Till efterrätt åt vi vanlijglass med färska bär, vilket sköljdes ned med 2009 Chateau Grillon, en utmärkt, ung sauternes med fin, ren frukt och balanserad sötma. Inte så komplext, men gott. 86 poäng.
Tack K och P för en mycket lyckad kväll!
1995 Chateau Mouton Rothschild har en mörk, nästan opak rubinröd färg med fortfarande några blå stänk. Doften står som en kvast ur glaset; en helt fantastisk bouquet som bara växer de första 30-40 minuterna. Här finns mörka bär med lätt sötma, en klart animalisk anstrykning av blod och järn, fina rostade toner från faten, lite cederträ, men inte så mycket av de typiska cabernetdragen. Vi letar efter svarta vinbär utan resultat. Utvecklingen i glaset är mycket intressant. Efter kanske en timme eller så dör frukten undan lite och det smyger sig fram lakrits och blyertspenna kombinerat med jord, undervegetation och lite tryffel. Efter ytterligare 30-40 minuter kommer frukten oväntat tillbaka, om än inte lika kraftigt som tidigare. I munnen är vinet initialt mer mörkt och knutet än i doften men efter en stund öppnar det upp sig. Balansen är underbar och här finns en känsla av lätthet kombinerat med kraft och kvalité. Syran är medelhög och tanninerna kraftiga men på något sätt ändå silkeslena. Frukten är mörkt elegant och det hela blir till en mycket välpolerad helhet. Eftersmaken är låååååång. Ett helt fantastiskt vin, kanske det bästa röda jag druckit! 96-97 poäng.
1998 Chateau Malescot St. Euxperey är ännu mörkare i färgen, nästan svart. Här är det först nästan helt tyst i glaset, bara lite dovt muller av rostad ek, tobak och choklad. Efter nästan en timme, ungefär samtidigt som Mouton knyter sig igen, blommar vinet ut och bjuder på en intensiv mörkfrukt. Det här har en mer rustik och mörk karaktär med kaffe, tobak och mörk choklad som de mest dominerande dragen i både smak och doft och känns också mer som typisk bordeaux. Vi hittar lite blyertspenna, plommon, svarta vinbär och lyxig ekfatskryddighet. Kraftiga tanniner och bra syra. Balansen är bra men intrycket blir lite kantigare och mer oborstat än eleganten Mouton. Ändå ett härligt vin. 92-93 poäng.
Vi diskuterade en del hur vi skulle gör med öppning och dekantering av vinerna. Det rör sig ju om relativt unga exemplar ändå och på cellartracker går åsikterna isär om hur drickmogen 95:an är. Vissa verkar mena att den är alltför knuten forfarande. Vi kliade oss i huvudet och funderade på 3-timmars dekanteringar, men till syvende och sist så är det lika enkelt att förstöra ett vin med överdriven luftning som med för lite och har vinet fått för lite luft, tja då är det bara att vänta en timme eller två på att det ska hända saker. Vi beslöt oss för en kort dekantering och beväpnade oss istället med tålamod. Med facit i hand gjord vi rätt. Malescot kunde gott fått mer luft, men jag skulle inte för allt i världen velat missa den oerhörda intensitet som Mouton uppvisade i början. Kantarellsåsen hjälpte också till med att runda av tanninerna.
Till efterrätt åt vi vanlijglass med färska bär, vilket sköljdes ned med 2009 Chateau Grillon, en utmärkt, ung sauternes med fin, ren frukt och balanserad sötma. Inte så komplext, men gott. 86 poäng.
Tack K och P för en mycket lyckad kväll!
Åh herregud! Tror att chansen att få uppleva detta är lika stor som möjligheten att börsen skall gå upp.......Kul att läsa när jag sitter och konterar leverantörsfakturor! Nej nej inte vara på internet nu!
SvaraRaderaJa, det var stort! Det var lite svårt att sätta fingret på vad som gjorde Mouton så bra för det var inget showvin med mer av allt, men man kommer väldigt långt på balans och elegans, ja faktiskt hela vägen fram.
SvaraRaderaJag tycker inte du ska misströsta vad gäller chanserna att få dricka lyxbordeaux. Går man ihop ett gäng (vi kunde lika gärna varit några pers til) så blir det inte oöverkomligt dyrt, speciellt inte om man letar på auktion, fast å andra sidan man kan få samma upplevelse för mindre pengar om man dricker annat än bordeaux.