Vi inledde klassiskt med ostron, anklevermoussesnittar och champagne, närmare bestämt Jacquesson 1997 Brut. Jacquesson hävdar att de är de äldsta huset i hela champagne, grundat redan 1798, vilket stolt anges på flaskan. Vinet i fråga är gjort på 55% chardonnay och 45% pinot noir från enbart egna vingårdar. Låg dosage på 3,5 gram. I doften torr och förvånadsvärt frisk med citrus och mineral. Öppnar upp sig efter en stund och avslöjar lite lätta nötiga toner och en del fruktighet. Väl balanserad och mycket elegant. I munnen fin mousse och fortsatt mycket torr i samma stil som doften - citrusfrukt och mineral. Rejäla syror som bara börjat rundas av. Lite sälta, lätt rök och bara en liten hint nötter. Stilen faller kanske inte alla på läppen och sanningen att säga är vinet rätt tufft fortfarande och tål, vissa skulle säga behöver, ett antal år till i källaren, men vem vill vänta? Till ostronen är den fantastisk och gillar man torr, frisk champagne är det svårt att få så mycket bang for your buck som här. Eftersom torrt och friskt är min favoritstil kammar vinet hem hela 94 poäng!
Över till huvudrätten, grillad T-bone stek med ungsrostade potatischips, gräddsås med trattkantareller, karamelliserade scharlottenlökar och en liten, mild grönsallad. Köttet var helt enkelt fantastiskt. Mörat tio veckor! Kostade en halv förmögenhet i saluhallen, mer än något av kvällens viner, men det var det värt. Jag var rätt nervös vid grillningen, jag kan inte med gott samvete titulera mig grillmeister. För lite övning helt enkelt. Men allt gick väl och köttet blev perfekt. Det visar hur mycket lättare det är att lyckas med bra råvaror. Över till vinerna.
Jag hade ett tag planer på att öppna en av källarens skatter, Aldo Conternos Barolo Granbussia, årgång 2000, men fick kalla fötter. Vi var kanske lite många att dela på en sån flaska, och vad skulle jag ha ställt upp bredvid som kunde matcha en sån best? Till middagsgästerna - ni får hoppas på bättre lycka nästa gång, sorry!
Valet föll istället på Luigi Voghera Barbaresco 2003. Ett vin i traditionell stil som förhoppningsvis är drickbart nu. I glaset en fin röd färg åt tegelhållet. Lite slutet först men med tid öppnar vinet upp sig och avslöjar fina toner av röda vinbär, plommon och hallon. Efter ytterligare en stund lite körsbär och rostade, kryddiga toner av fat. Vanilj, tobak, viol och läder kommer strax efter tillsammans med lite stalliga toner och något som påminner om enbär. I munnen en hel del sandiga, torra tanniner. Medelstor kropp och mer av den lite mörkare frukten - plommon och körsbär. Fat naturligtvis och en en fin örtighet. Bra balans, men tanninerna kräver mat. Med kantarellsås och en bit kött lyfter det hela till nya höjder. 90 pinnar.
För vissa av middagsgästerna som har lite svårt med tanniner korkade jag upp en sydfransos som alternativ, Lirac Les Chesnaies 2007. 60% grenache, 25% syrah och 15% mourvèdre. Cementtankar för lagring, ingen ek så långt ögat når, en annan typ av vin helt enkelt. Blålila färg. I doften publikfriande sötfruktighet med mörka bär som klart dominerande inslag. En viss kryddighet men känns mycket tamt bredvid barbarescon. Lite örtiga toner och något mer komplexitet med tiden. I munnen mer av björnbär, plommon och allmän syltig fruktighet. Kommer fram lite lakrits, örter och kryddighet med tiden, precis som i doften. Kanske inte helt rättvist matchning mellan vinerna här, på det hela taget inte ett dåligt vin men helt klart för syltigt för min smak. Uppskattades dock av andra kring bordet. 83 poäng.
Till desserten dracks det whisky, och det orkar jag inte skriva om nu. Det blev en sen kväll och eftersläckningen tog tid och kraft, men lyckat var det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar