Under senaste blixtvisiten till hemlandet hanns det med ett besök på nyöppnade Familjen på Arkivgatan, Göteborg. Stället satsar på vällagad mat av det något enklare slaget till bra priser. Det är samma krögare som ligger bakom Kock och Vin på Viktoriagatan, en av Göteborgs fixstjärnor på restauranghimlen. Lokalen har dessutom inretts av ett par arkitekter som delar kontor med min sambo, så valet var närmast självklart. Stilen är diskret effektsökande med mycket rött och en heltäckningsmatta mönstrad som en trasmatta. Vi hade inte bokat bord, för övrigt bokar man endast upp 1/3 av borden och håller resten öppna för drop-ins från gatan. Vi fick ägna 20 minuter i baren medan vi väntade. Bra service och utbud. En hel del smårätter man kan beställa direkt till disken. Plus för det.
Så fick vi då ett bord, tyvärr lite nära dörren, så det drog lätt om axlarna.Konceptet går ut på att de har dagens meny med tre rätter för överkomliga 295 kronor. Man kan ersätta någon av rätterna med ett par alternativ mot en extra kostnad. Man erbjuder också flera smårätter som komplement. Vinlistan är inte speciellt lång, men hyfsat varierad med ett bra prisspann och ganska många viner på glas.
Först fick vi en liten amusant bestående av färskt bröd och en röra på färskost, inlagda grönsaker och rökt sill. Försvinnande gott och friskt. Därefter tog vi varsitt ostron som serverades i sitt skal vilandes på ett litet berg av grovt salt. Citron och rödlöksvinegrette till. Utmärkt! Till ostronet delade vi på ett glas champagne, som vi, trots att vi specifikt bett om ett glas, fick serverat i varsitt glas, och det snålades inte vid upphällningen heller. Ytterligare plus i kanten. Champagnen - Mercier Brut - bjöd ändå på kvällens första besvikelse och största miss - den var alldeles för varm, närmast rumstempererad, vilket inte gjorde vinet rättvisa. Doften gick åt det brödiga hållet med mycket nötter, smör och äpple. I munnen inte så frisk (temperaturen?), nästan fadd. Mer av samma toner som i doften. 81 poäng, men under andra förhållanden kan det här vinet säkert prestera bättre.
Förrätten bestod av lufttorkad skinka från Helmuth i Högsbo, ljummen vit sparris med vispat smör smaksatt med citron och timjan och en liten sallad till. Gott och enkelt, även om sparrisen gärna kunde varit några grader varmare och smöret haft lite mer karaktär. Vi hyfsade champagnen till den här rätten, vilket fungerade utmärkt.
Huvudrätten på kvällens meny utgjordes av helstekt vårkyckling med pure på king edvard och purjo. Till detta smörstekta vårlökar, sky och rostad lök. In kom en portionsstor kyckling med perfekt, gyllenbrunt skin. Köttet var mört och saftigt utan minsta tendens till att bli torrt och potatis-purjomoset var lagom luftigt och inte för smörigt. Vårlökarna hade kvar precis lagom tuggmotstånd.
Till detta drack jag, på den mycket trevliga kvinnliga vinkyparens inrådan, ett vitt vin från sydafrika, Bellingham The Bernard Series Old Vine Chenin Blanc, producerat från 40 år gamla stockar. I nosen smör, tropisk frukt, vanilj och ekkryddor. I munnen första sekunderna angenäm med kraftig smörig och nötig karaktär. Massor av mogen frukt - aprikoser, päron och grape, men sen slog ekplankan till i gommen med full kraft. Jag måste säga att effekten var ganska imponerande. Som att få en käftsmäll precis när man slappnat av och börjat njuta av situationen. Eken tog över för mycket för min smak och de första, positiva intrycken försköts till bakgrunden. Med den smördrypande kycklingen och moset gick det bättre, men känslan av för mycket ek försvinner inte. 84 poäng i min gom.
E valde att byta ut kycklingen mot rosastekt ankbröst med palsternackskräm, rödvinssky och grömpepparglacerad majrova. Inget fel på den rätten heller, ankbröstet var bra, men kanske aningen för torrt. Palsternackskrämen var gudomlig, säkert med massor av smör och grädde, men vad gör det? Majrovan var god när man kommit igenom det yttersta skiktet som bjöd på en del tuggmotstånd utan att smaka så mycket. Kanske skulle man skalat av det innan serveringen. Rödvinsskyn var godkänd. Jag upplevde kycklingen som den bättre rätten, och tyckte inte att ankbröstet var värt de 100 kronor extra man fick lägga, men E tyckte tvärtom, och det är väl helt i sin ordning. Smaken är som baken.
Till ankbröstet dracks en côtes du rossillon villages, Les Vignes de Bila-Haut 2007, producerat av Chapoutier. En tät doft av mogna plommon, björnbär och lite blyertspenna. Trevlig pepprighet och lite hallon bidrar till helheten. I munnen åter mörk frukt och lite pepprig kryddighet från eken. Silkiga tanniner, en del syror och lätta mineraler styr upp det hela och hindrar precis vinet från att hamna i syltträsket. Stilen är publikfriande, varmt fruktigt sydfransk. Ett bra vin, men kanske inte riktigt i min smak heller. Lite mer elegans vore önskvärt. 87 poäng.
Till dessert serverades det gräddpudding med vanilj och buljong på rabarber och lagerblad, med ett par mandelbiskvier flytande i buljongen. Den rejält tilltagna portionen serverades i en glasform med handtag. Buljongen var god, men lite tunn och gräddpuddingen (annat namn på panna cotta?) var rätt smaklös och lite tung. Nä, det här gick inte hem hos någon av oss. Klart minus för en tråkig dessert, men utmärkt espresso till.
Sammantaget gav Familjen en trevlig upplevelse med mestadels god, vällagad mat till rimliga priser. Servicen var snabb och effektiv, om än något opersonlig, med undantag för den supertrevliga vinkyperskan som verkligen ansträngde sig för att göra ett bra jobb. Är hon lånad från Kock och Vin månne? Synd bara att ekade sydafrikaner inte är min grej. De enda riktiga missarna var den varma champagnen och efterrätten. Det blir säkert fler besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar