Restaurang 28+, Göteborg

Det har sina fördelar att fylla jämt. Man får bland annat ha en stor fest för sina vänner, som, om man har tur, ger en trevliga presenter. Eller vad sägs om en helkväll på 28+ i Göteborg? En av stadens äldsta gourmetrestauranger som faktiskt firar 25-års jubileum i år. Glada i hågen beger jag och E oss till detta njutningens tempel för lite välbehövligt näringsintag efter dagens hårda (nåja) danslektion. Näringsintag? Ja, visst kan man kalla de aktiviteter man ägnar sig åt på 28+ för näringsintag, men det är verkligen att inte göra rättvisa åt upplevelsen. Här bjuds man på matlagning i den högre skolan. Inriktningen är det klassiska köket, och man specialiserar sig på ost, vilket blir tydligt redan när man ser skylten från gatan. En halvtrappa ned och så är vi inne i värmen. Vi blir snabbt visade till vårt bord. Lokalen är ganska stor, man har 70 sittplatser, men är uppdelad i flera mindre rum och känns mycket ombonad och trevlig. Vi erbjuds ett glas champagne, Billecart Salon, som slinker ned fint till en amusant med diverse munsbitar, bland annat confit på oxsvans. Vi har redan i förväg beställt stora avsmakningsmenyn, restaurangen vill gärna att man förvarnar om man vill äta denna extra-allt måltid. Till menyn finns två olika vinpaket, ett normalt och ett exklusivt. Vi tar varsin variant och delar, på så sätt kommer vi upp i hela 16 viner under kvällen, 17 om man räknar den inledande champagnen. Kvällens meny består av sju rätter.

Carpaccio på älgbiff med vaktelägg, kapris, rostad lök och persiljevierge

Risotto med kungskrabba och krabbskum

Halstrad torskrygg med savoykål, liner och pancetta samt tryffelsky

Kalvfilé och brässerad kalvbräss med polenta, svartrot, sticklök samt rökt tomatsky

Pouligny St Pierre med polkabetscrudité

Epoisses de Bourgogne med kvittenchutney

Ananasmousse med mörk rom, crunch och kokossorbet

Manjarichokladganache med inlagd banan, crue samt Tahitivaniljglass

VINMENY

2007 Domaine Otter Pinot Gris

2009 Keller Riesling Trocken

2009 Domaine Montanet-Thoden Bourgogne Garance

2007 Remo Farina Montecorna Valpolicella Classico Superiore Ripasso

2009 Reverdy et Fils Sancerre "La Reine Blanche"

2007 Marc Tempé Zellenberg Pinot Blanc

2009 Château la Truffière

2003 Domaine Pouderoux Grande Reserve

EXLUSIV VINMENY

2005 Marc Tempé Pinot Gris Vielles Vignes

2005 Egon Müller Scharzhofberger Riesling Kabinett

2008 Antica Terra Pinot Noir

2006 Alain Graillot Crozes Hermitage

2007 Dagueneau Silex Pouilly Fumé

2002 Weingut Pfeffingen Ungsteiner Weilberg Spätläse Trocken

2004 Château d'Yquem

1989 L'Etoile Banyuls Select Vieux

En helt klart diger lista, med en hel del spännande producenter. Allra mest välkänt är väl d'Yquem, men Dagueneau, Graillot och Antica Terra går inte heller av för hackor. Bara att hugga in! Älgcarpaccion är lövtunn och mycket mör.  Tillbehören har en bra fräschör och kompletterar det smakrika, lite salta köttet fint.

 Pinot Gris gånger två till. Domaine Otters variant är halvtorr och rätt så snäll. Blommig doft av fläder och mycket frukt men det saknas djup. (84). Marc Tempé Vielles Vignes har som väntat en betydligt större sötma och tyngd. Elegant frukt, en del fattoner och kanske lite tryffel (90). Vi går vidare till risotton som verkligen är ett mästervärk. Krabban är perfekt, saftig, mör och inte det minsta seg med intensiv, lite söt smak. Till detta dricks naturligtvis Riesling, min favorit bland vita druvor.

Egon Müller gör (nästan) alltid bra viner, och kvällens exemplar är inget undantag. Eleganta syror, kanske något tamare än vanligt, restsötman slår igenom lite. Klassisk blommighet, förhållandevis generös frukt - persikor och mango - och bra mineral och petroleumtoner. Komplext och vackert i en lite yppigare stil (91). 2009 Keller Riesling är i jämförelse mycket enkel men frisk och aptitlig med rejäla syror och en utpräglad mineralitet och även här en förvånande generös frukt. Ett riktigt charmtroll. Jag kan förstå varför man väljer ett vin med viss restsötma till krabborna, men frågan är om inte det här vinet ändå är en bättre match till maten, mycket tack vare friskheten. När det står för sig själv hamnar det dock en bit bakom konkurrenten (87).

Nästa rätt är torsken. Skinnet sitter kvar och är hårt stekt för att bli knaprigt och gott, men trots detta är köttet också närmast perfekt. Rätten blir rejält kraftig med linserna, pancettan och den fantastiskt smakrika tryffelskyn. Här är alltså ett exempel på när rödvin går utmärkt till fisk. Det är två gånger pinot som gäller. I den exklusiva menyn kommer juicen från andra sidan pölen, Willametta Valley, Oregon närmare bestämt. Vinet är mörkt och har initialt en mycket tydlig nya världen karaktär med intensiv mogen frukt men avsaknad av komplexitet. Med lite tid tonar frukten ned något och det kommer fram en fin kryddighet, lite animaliskt jordiga toneroch en bra mineralitet. Intrycket blir ett robust, relativt fruktdrivet men ändå svalt vin. Två eller tre år till på flaska gör nog susen (91). Utmanaren är en fransos, Domaine Montanet-Thoden. Deras vin är inte alls illa och initialt föredrar jag deras mer eleganta, lätta stil med rödfrukt, bra bett i syran och mjuka tanniner. Allteftersom Antica Terra växer till sig tappar dock det här vinet i glaset och blir lite glest, men riktigt gott ändå (88).

Köttet kommer på bordet. Filén är perfekt tillagad och supermör. Kalvbrässen är mjuk, smörig och smakar, tja, kalvbräss. Den innehåller ju mest fett egentligen, men fett är gott! Den rökta tomatskyn tillför en nästan grillad karaktär och ger tyngd åt den annars ganska lätta rätten. Här bjuds vi på en av kvällens höjdpunkter från den exklusiva vinmenyn - 2006 Alain Graillot Crozes Hermitage. Det här är Syrah på hög nivå, långt från de plastiga skräckexempel man kan hitta på annat håll. Mörk rödfrukt med inslag av lite björnbär. En härligt elegant mineralitet med anstrykning av blod, järn och bly. En lätt fatkryddighet, lite lakrits, mint och tjära. Vinet är trots de intensiva smakerna på intet sätt tungt utan har en fantastisk lätt och elegant struktur. Riktigt härligt! (94) Sannolikt var flaskan inte helt nyöppnad. Tyvärr är det andra vinet, 2007 Ripasso från Farina, inte alls på samma nivå. Det här är den första riktiga missen under middagen känns det som. Tungt och klumpigt med bränd frukt och nära total avsaknad av charm. Vinet framkallar spontant omdömen som "bränd plast" och "möglig gammal strumpa". Det är helt enkelt inte godkänt. Ska man nämna något positivt så är frukten hygglig, men vi tömde inte det här glaset utan slogs om dropparna från Graillot istället (76).

Så var det dags för huset signatur, osten. Två varianter med varsitt vin, alltså fyra flaskor på bordet. Pouligny St Pierre är en fräsch getost och till den dricker vi naturligtvis Sauvignon Blanc. Dagueneau var ju minst sagt välkänd, han har tyvärr gått bort, och hans 2007 Silex är oerhört kraftig och koncentrerad för en sauvignon. Man får nästan burgundiska vibbar när den täta frukten slår upp ur glaset. En massa citrus, aprikoser, päron och mogen melon. Vi hittar också en lätt örtighet, lite jäst och nötter. I munnen steniga mineraler, lite rök och mer frukt. Lät vaxig munkänsla. Den bästa sauvignon jag druckit! (94). Reverdy gör ett tappert försök med sin 2009 La Reine Blance med den vita drottningen står sig slätt i jämförelse. Här har vi en mer typisk sauvignon i lätt, tillgänglig stil med krusbär, kiwi, lite sparris och gröna toner i både doft och smak. God den också (87), men Silex tar hem matchen i tre raka set.

Därefter en betydligt kraftigare och klart fullmogen ost. Den närmast flyter över tallriken. Det rör sig om Epoisses de Bourgogne, en kraftig, opasteuriserad ost gjord på komjölk och tvättad i marc under lagringen. Till detta en Pinot Blanc från Alsace, signerad Marc Tempé och en Pfalzriesling från Weingut Pfeffingen. Vinerna är bra men imponerar inte riktigt ändå. En Pinot Blanc från Alsace behöver förvirrande nog inte innehålla bara Pinot Blanc, jag är inte ens säker på att det behöver innehålla Pinot Blanc överhuvud taget. Övriga tillåtna druvor är Pinot Noir och Auxerrois Blanc, som alltså ofta utgör en stor del av vinet. Druvmixen i det aktuella exemplaret är okänd för mig. Vinet är relativt kraftigt, fruktdrivet utan större komplexitet. Bra syra och en lätt mineralisk finish. Välgjort men lite tråkigt (85). Pfeffingen presterar lite bättre. Här har vi en klassisk Riesling med relativt kraftig karaktär med blommor, generös frukt och en bra, men inte skyhög, syra. En lätt honungssöt ton smyger sig in. Jag saknar lite mer mineral och bett, men på det hela taget bra (89).

Dessertdags. Först ut är ananasen som kommer som mousse, färsk och i pulverform med kokossorbet, kokoscrunch och rom. Allt är uppradat med varje komponent för sig. Det blir ordentligt sött, speciellt om man tar för mycket av pulvret. Nästan för sött för vinerna, som är kvällen största kändis, 2004 d'Yquem, och en kusin från Monbazillac, Chateau la Truffière. I Monbazillac produceras viner på samma sätt som i Sauternes. Druvmixen och vinifieringen är mycket lik, även om man ofta använder en större andel Muscadelle. Endast botrytisangripna druvor får användas. Vinet från la Truffière är undomligt friskt och fruktdriver med medelstor sötma. Toner av honung, melon och persika. Relativt lätt känsla i munnen. Trevligt och gott, men inget att hetsa upp sig över (86). D'Yquem då? Lever det upp till sitt rykte. Jodå, det här är bra skit. Koncentrerad frukt - ananas, äpple, citrus och fikon. Mycket bikupa med vax och honung, en hel del botrytiskaraktär. I munnen bra syra, stor kropp och en vaxartad munkänsla som dröjer kvar länge. Fortfarande ung, detta är nära barnarov. Supergott är det i alla fall, kvällens bästa vin (95), men maten till var lite för söt som sagt. Det rekommenderas att ta det försiktigt med ananaspulvret.

Dessert nummer två är mer massiv och mindre söt. Chokladganache med vaniljglass kan ju inte bli fel. Ganachen har en intensiv, mörk chokladsmak utan att bli alltför bitter och glassen är himmelsk. Den inlagda bananen är god, men tillför inte så mycket till rätten, som ändå är mycket bättre än ananasen i min mun. Här har man också lyckats bra med matchningen mellan maten och vinet. Båda vinerna kommer från Roussillon. 2003 Domaine Pouderoux Grand Reservée  har klar portkaraktär. Pigg mörkfrukt med plommon, björnbär och russin. Medelstor sötma, lite väl tama syror men lång och fin eftersmak. Lite enkelt, inga krusiduller, men gott (84). 1989 L'Etoile Banyuls Select Vieux är snäppet större. Tilverkningsmetoden minst sagt speciell. L'Etoile är ett kooperativ grundat 1921 och sedan 1957 har man producerat söta röda viner genom att lagra dem utomhus i stora glasdamejeanner. För att behålla sötman i vinet tillsätts druvsprit innan vinet jäst ut.  Select Vieux ligger sedan 15 år på stora ekliggare innan det buteljeras. I glaset har vinet en mogen tegelfärg. Klara mognadstoner med torkad frukt, lite tobak, bacon och choklad. Relativt stor sötma, restsötman ligger över 100 g/l. En stor, men inte tung kropp med sammetslena tanniner och klart mogen karaktär. Lång, fin eftersmak med mer animaliska, jordiga toner och choklad (93).

Efter maten provade vi en bra cognac, Normandin-Mercier Grande Champagne XO. Len och ren med karaktär av torkade dadlar, russin, choklad, vax och lite läder. Honungssötma. Härlig känsla, fyller liksom ut hela munnen. En av de bättre cognac jag druckit (92). En Mortlach slank ned också, det är ju mitt favoritdestilleri. Symposium Limitid Ed. från ett 1st fill olorossofat nummer 3762. Destillerad 24/5 1990 och buteljerad i september 2003, alltså 13 år gammal. Här finns en hel del klassiskt biffiga Mortlachtoner med bacon, lätt svavel och kryddor. Sherryn finns där också men kunde gärna varit kraftigare. Intrycket blir lite tunnt, men inte spritigt. Viss sötma. Något kort finish, men blir inte bitter utan behåller sin trevligt småsöta, kryddiga karaktär ända till slutet (87).

Så, hur faller domen? Ta, jag kan inte säga annat än att 28+ är en riktigt trevlig restaurang. Lokalerna är mycket bra. Den rustika inredningen förstärker den mysigt ombonade känslan med levande ljus lite överallt, vitkalkade väggar och mycket trädetaljer. Man lindas in en en mjuk, ljusbeige organisk kokong.  Maten håller hög klass i traditionell kontinental stil. Man siktar inte på överraskningar här utan lägger istället krutet på att uppnå högsta kvalité. Samtliga rätter är mycket bra, men allra bäst är nog torsken. En härlig upplevelse! Tryffelskyn är helt fantastisk. Kvällens viner håller också bra nivå med en del riktiga höjdpunkter. Den enda missen är Remo Farinas Ripasso som inte presterar på godkänd nivå. Servicen är effektiv, men avslappnad och trevlig. Det är inte riktigt samma showkänlsa som på Trio i Malmö, utan mer hemtrevligt. Extra bonus för att vi efter måltiden får ta en titt i vinkällaren. Mycket spännande. Här finns en del riktiga rariteter, som Latour 1918 och Cheval Blanc 1949. Även källaren är mycket traditionellt inredd på ett rustikt sätt. 28+ har åldrats med värdighet och försvarar sin plats bland stjärnorna på Göteborgs restauranghimmels firmament. Ett besök rekommenderas varmt. Tack till J, S, M, E,  K och H för en fantastisk present!