Brasserie Le Rouge, Stockholm

En helg i den kungliga huvudstaden är avklarad. Här följer en rapport från en av höjdpunkterna: Brasserie Le Rouge. Restaurangen ingår i F12 gruppen som driv av Danyel Couet och Melker Andersson. Från början satsade man på gourmetkonceptet fullt ut med avsmakningsmeny och allt, men i finanskrisens spår fick man sänka ambitionen något och det var också då Brasserie sköts in framför Le Rouge. Det väl genomarbetade temat behöll man dock. Restaurangen ligger i några källarvalv i gamla stan och inredningen för verkligen tankarna till sekelskiftets Paris med sin röda sammet och många detaljer. De vita dukarna lyser dock med sin frånvaro, borden är istället klädda i någon form av vitt konstläder/galon vilket känns lite... tja, vad ska man säga? "B"? Stämningen är ändå på det hela taget mysig och ombonad med en lite dekadent touch.

Menyn är inte alltför omfattande men väl genomtänkt. Här finns något för alla i flera prisklasser. En hel hummer för nästan fyrahundra spänn, eller dagens rätt, varierad beroende på veckodag, för knappt tvåhundra? Här finns också ett förhållandevis stort utbud av aptitretare och förrätter, till exempel Huîtres-Fines de Normadie ( ostron, 25 kronor/styck), Steak Tartare Minute och Chevre Gratine. Vinlistan består av några tätskrivna ark. Priset för en flaska börjar på 550 kronor och sluttar sedan brant uppåt. Champagne, Bordeaux och Bourgogne utgör lejonparten,  i övrigt finns en del rött från rhone och spridda skurar från andra ursprung. Topparna utgörs av Domaine Romanee-Conti och Chateau Haut Brion. En hel del viner erbjuds på glas.

Ätna ostron

Vi inleder med en kort väntan i baren och varsin Bellini. Lite mycket aprikos för min smak men god ändå. Väl vid bordet tar det en stund innan vi kan bestämma oss för vad vi vill äta. Det blir blandad kompott. De tre ovan nämnda förätterna inleder. De kommer mycket snyggt presenterade och smakar lika bra som det ser ut. Ostronen är föredömligt små och mycket eleganta och lätta i stilen. Mumma! Vi sköljer ner härligheterna med champagne, vad annars. Pol Roger Pure gör jobbet alldeles utmärkt. En cuvee på alla tre druvsorterna i lika delar och zero dosage blir till en riktig matchampagne med massor av äpplen, mycket rostat bröd, härliga toner av persika, jordgubbar och en del smör. Hög syra, stor mousse och torr som fnöske. Mums-filli-baba! 90-91 poäng.

Vi får in våra huvudrätter. Plateau de Grillande visar sig vara lite av varje från grillen, både kött och en del grönsaker, i mycket riklig mängd. Tillräckligt för två i princip och utmärkt tillagat. Kanske kunde man önskat sig en liten grönsallad till. Hamburger Rossini är en burgare med anklever, tryffel, syltad lök och äppelsallad. Hamburgaren är föredömligt rosa på insidan. Gott och mäktigt. Havsabbore, kyckling och kungsflundra i olika varianter landar framför övriga middagsgäster och av döma av kommentarerna smakar även de helt utmärkt. Vi tar in en flaska vin till; 2007 Domaine du Grand Tinel Chateauneuf du Pape. Ett mörkt men transparent vin med en fyllig, fruktdriven doft. En del inslag av chark, pinje, mint och mineral. Känns mycket frisk. I munnen massor av Grenachefrukt (80 procent av druvmaterialet är Grenache). En fin kryddighet och muka tanniner kombineras med en medelstor, elegant kropp. Intrycket blir lite schizofrent med den intensiva frukten parad med en så pass finlemmad karaktär. Balansen är trots detta oklanderlig och avslutet är föredömligt långt och mineraliskt. 91-92 poäng. Till kycklingen dricks 2009 Joseph Burrier Bourgogne Rouge "Memoire de Terroir". En utmärkt standardbourgogne med den generösa '09 frukten. Fiskätarna dricker vitt i form av 2007 Joseph Roty Bourgogne Blanc. Jag får smaka en sipp. Gott med rätt stor kropp och bra struktur. Nötter, smör och frisk syra är de omedelbara intrycken, så mycket mer får jag inte med mig.

Nu står magen i fyra hörn men lite efterrätt ska ner också. Husets Grand Dessert är ett helt fat med smakbitar  som måste provas. Även creme brulée och chokladfondant beställs. Allt är till belåtenhet och vi sköljer ner det hela med ett gäng söta viner från Coteaux de Layon och Banyuls, men nu har jag kommit till det stadie där anteckningar sällan förs på något strukturerat sätt och minnet också börjar bli opålitligt. Goda var de i alla fall.

Efterrättskavalkad

Det ska mycket till för att man ska gå hungrig från Brasserie Le Rouge. Maten är inte av det lättare slaget, och portionerna är väl tilltagna. Kvalitén är genomgående hög på maten, även om man kanske inte får så många poäng för innovation, men det är heller inte ambitionen. Servicen är mycket bra, ända tills vi får en ny servitris som tar hand om vinerna till desserten. En av oss påpekar att vinet luktar märkligt och att det kanske kan bero på rester av diskmedel i glaset, eftersom det andra glaset med samma vin luktar bättre. Servitrisen tar då glaset, luktar och förkunnar myndigt att hon inte kan känna något konstigt. För mig är det ett praktexempel på hur man INTE ska behandla sina gäster. I  den här typen av situationer spelar det ingen roll om glaset var dåligt sköljt eller inte. Personalen ska beklaga och omedelbart hämta ett nytt glas. Att i stället hantera situationen som beskrivits ovan innebär ett ifrågasättande av gästens omdöme och bidrar inte till att gästen känner sig väl omhändertagen. Nåja, vi fick ett nytt glas, och det här var enda missen vad gäller servicen. Det blir väl godkänt för Brasserie Le Rouge. Vill man ha traditionell franskinspirerad mat kan Brasserie Le Rouge leverera.

Tack E, M, L och B-M för en mycket trevlig kväll.