söndag 27 november 2011

Hummer och annat gott


Hemma på bästkusten en hel vecka. Lyx! Hummersäsongen har ju varit igång en stund nu och priserna har blivit något mer rimliga, även om det inte direkt är någon man äter varje dag, då får plånboken akuta magsmärtor. Men ikväll slår vi på stort och inleder middagen med en röd best. Hummern delas i två halvor och täcks med krossad vitlök, smör och gruyere. En snabbis under grillen i ugnen och sen är det bara att hugga in. Så enkelt, så gott! Vad kan man dricka till detta annat än champagne?


En flaska Heriot Brut Millésimé 1995, inköpt från Fine & Rare och enligt uppgift OD, dvs. original disgorgement, har fått följa med upp från källaren. Vinet är ljust halmfärgat. Doften är djup med en del mognadstoner av svamp och ädelost. Frukten är mogen med äpple, lätt citrus och aprikos blandat med jordgubbar och här finns också lätt rostade toner. Elegant och komplext. Vi smakar; moussen är medelstor, munkänslan överaskande frisk. Lite mer citrustoner än i doften och mer jordgubbar, uppblandade med härligt kräm-fluffig grädde. Super! Litte nötter och brieost tillför koplexitet. Det här är moget men inte på väg utför. Eftersmaken kunde kanske varit lite längre, avlutet känns något tunnt, men på det hela tagen en riktigt, riktigt bra champagne. 93-94 poäng.


En halv hummer blir man ju inte mätt på. Vi följer upp med lamminnerfilé med höstiga tillbehör i form av smörkokta morötter, jordärtskocksstomp, svampsås och grillad zuccini. Champagnen är slut och vi rör oss in i rödvinsterritorium istället. 2001 Domaine de Beaurenard Chateauneuf du Pape får göra lammet sällskap. I glaset är vinet transparent med mörkt rubinröd kärna. Doften är initalt lite knuten men kommer sig sedan, även om den aldrig klamrar sig upp till någon större intensivitet. Intressant, komplex och elegant är adjektiv som passar bättre. Här finns en tydlig ton av varm örtaträdgård och torkade löv uppblandat med en diskret frukt dominerad av mörka körsbär och hallon. Lätt rostade toner smyger sig in mellan varven. I munnen är frukten tydligare, vilket är klart positivt. Syran är medlehög och tanninerna rätt snälla vilket leder till en len men lite snäll munkänsla. En hel del jordig undervegetation och svamp ligger i bakrunden. Eftersmaken är längre än förväntat, vinet liksom klamrar sig fast i slemhinnorna och den rostade karaktären blir än tydligare. Ett kul vin som uppförde sig lite annorlunda än förväntat. Doften är för knuten och klen för att det ska bli riktigt bra, men det lirar fint i munnen. 89 poäng.

Efter den här mastodontmiddagen stupar vi  något berusade i säng, utan den planerade efterrätten. Sömnen kommer snabbt.


P.S. Bilderna är tagna med E's iphone, så kvalitén är inte den bästa tyvärr D.S.

onsdag 9 november 2011

2006 Guigal Hermitage Blanc


En förrätt med tillhörande vin som avnjuts i goda vänners lag. Det är otroligt hur mycket roligare och mer inspirerande det är att laga mat till människor som verkligen uppskattar och förstår god mat. Tack O och J för att ni förgyllde en stackars landsförvisad eremits tillvaro några dagar.

Pilgrimsmussla med pocherad kål, smörstekta äpplen och syrad rotselleri.

2006 E. Guigal Hermitage Blanc

Pilgrimsmusslan får en snabb tur i het stekpanna för den där lätt frasiga stekytan. Äpplena skärs mycket tunt och läggs ned i hett brynt smör, som just tagits av värmen. Rotsellerin tärnades smått tidigare och snabbsyrades några timmar i kylskåp. Hela salladskålblad får 30 sekunder i kokande, saltat vatten. Allt monteras med kålbladet underst. Brynt smör ringlas över. Inspirationen kommer från en middag på numera sorgligt nog nedlagda restaurang Trio. Gott och inte särskilt svår att laga. Timingen är dock viktig så att ingen av de varma komponenterna hinner kallna. Tyvärr missade jag helt att ta något foto på härligheten, extra synd eftersom det är lätt att få till en snygg uppläggning.

Gästerna har att välja på tre viner och flaskan som till slut får sätta korken till är 2006 E. Guigal Hermitage Blanc, inhandlad några veckor tidigare på vinmonopolet. Kommer det här unga vinet att vara open for buissness? 

Färgen är gyllene med gröna stänk. Initialt som väntat knutet. Doften avslöjar först mest lite peppar och svag citrus. Utvecklingen i glaset går dock rätt snabbt och snart får vi en tyngre frukt med tropiska inslag uppblandat med gröna citrusfrukter och nygräddad bröd (låter sexigare än jäst, som också kan användas för att beskriva intrycket). En del smör lindar in de tunga, metalliska  mineraltonerna. På tungan märks först en rätt hög syra och sedan kommer en del frukt, lite mer diskret än i doften. Mycket utpräglad mineralitet av tyngre typ med jord, järnfilsspån och krita. Eftersmaken är lång, torr och pepprig med inslag av bränt smör.

På det hela taget ett mycket trevligt vin som är mognare än väntat. Fungerar utmärkt med de smörigare komponenterna i maten men i kombination med den syrade rotsellerin skär det sig rätt rejält. Halvlyckad kombo alltså. 90 poäng till vinet blir det.

söndag 6 november 2011

Vinprovning på To Rom og Kjøkken, Trondheim


Trondheim är en riktigt charmig stad. Om jag någon gång skulle flytta för gott till Norge tror jag det skulle bli hit. Centrum ligger på en halvö, med havet på ena sidan och Nidelven på två och en halv sida. En relativt smal landtunga förhindrar att halvön blir en ö. Staden är full av historia med gott om gamla charmiga kvarter och rester från de olika epokerna i stadens långa historia. Självskriven höjdpunkt är Nidarosdomen, en fantastisk katedral i mestadels gotiskt stil med makalösa stenhuggerier. Visserligen är de flesta av senare datum, en stor renovering påbörjades år 1869 och avslutades först så sent som år 2001, men de är fantastiska ändå. Det finns också gott om restauranger och butiker av allehanda slag. Gatulivet är myllrande, säkert till stor del på grund av alla studenter som flockas till stadens universitet. Intrycket blir lite som en mix mellan Lund, Uppsala och någon charmig mindre hamnstad. En weekend går snabbt åt och ett besök rekommenderas varmt för er som inte varit här.


Men nu ska den här bloggen inte förvandlas till en resebroschyr, över till väsentligheterna. Anledningen att jag överhuvud taget är i Trondheim är naturligtvis jobb och inte semester. En kongress fyller större delen av dagarna, men som tur är ordnas också kvällsaktiviteter. Jag är inbokad på vinprovning med efterföljande middag på restaurang To Rom og Kjøkken. Mina förväntningar är inte särskilt höga då det i programmet står att provningen riktar sig till nybörjare, vilket i min erfarenhet brukar innebära rätt trista, oftast billiga viner som säljs till överpris, men jag tänker att det säkert blir ett utmärkt tillfälle att socialisera. Som tur är har jag ikväll helt fel, åtminstone vad gäller vinerna. Vi börjar med champagne. Två frivilliga till att sablera flaskorna efterlyses. Jag nästan studsar upp ur stolen. Även om jag sett flaskor sableras har jag aldrig gjort det själv tidigare så det är med viss upphetsning jag fattar sabeln och drämmer till mot glaskanten högst upp på flaskhalsen. Poff! Korken med vidhängande liten glasring flyger iväg. Det var ju inte så svårt. Tricket, enligt provningsledaren, är att slå längs med skarven i flaskan, då den är lite svagare här. Så har man lärt sig något nytt ändå!


Michel Turgy Reserve Selction Blanc de Blanc Grand Cru är en riktigt trevlig bekantskap med tydliga drag av jäst och nötter i nosen, kombinerat med en något diskret frukt med drag av bokna äpplen. Musten är fin och mycket len. Medelhög syra och matig känsla med bröd, åter nötter och äpplen. Utmärkt matvin. 88 poäng.


2009 Domaine Didier Pabiot Pouilly Fumé uppvisar en mycket typisk druvkaratär med krusbärsbad, kalk och enstaka stänk av honung. Bra syra med frisk munkänsla och fin mineralitet. Efter en stund kommer den lilla sötman jag tyckte mig känna i doften smygande också i smaken. Man kunde önskat sig lite mer koncentration i frukten som nu mest består av peardrops. Finishen är dock föredömligt lång och syrlig. 87 poäng. Dags för de röda vinerna.


2002 Domaine Lorenzon Mercurey Champs Martin 1er Cru har en fint tegelfärgad kant och rubinröd kärna. Vinet bjuder direkt på en strålande doft av mognen frukt; hallon, vinbär och lite björnbär.. Här fins också massor av undervegetation, mörat kött, och svamp. I munnen är det tyvärr inte lika fantastiskt. Den härliga komplexiteten i doften är här inte lika tydlig, men vi får ändå ett klar levande vin med bra syra och kvarvarande bett i tanninerna. Avslutet är långt, fruktigt och mineraliskt. Så här ska mogen pinot smaka, ett härligt vin! 90 poäng. Över till kvällens oldie.


1993 Domaine du Galet des Papes Chateauneuf du Pape Vieilles Vignes är först lite diskret i doften. Jag anar hö och välhängda charketurier. Rejält moget är det. Efter en stund kommer lite kolaböno och en del vegetala, småruttna toner. Mycket mogna jordgubar ochlite peppar. Inte helt och hållet angenämt måste jag säga. I munnen lever vinet dock upp och ger ett mycket bättre intryck. Det är liv i gamlingen som har en oväntat hög syra och mjuka, fint integrerade tanniner. Alla komponenter sitter plötsligt på plats. Här finns långa rader av köttiga biffar och lufttorkad skinka, lätt uttorkad frukt med nu ytterst angenäma jordgubbar och en del kryddor. Finishen är lång och lite småvarm. Synd att doften inte höll samma nivå. 90 poäng, för den härliga upplevelsen i munnen.

Efter provningen får vi en utmärkt middag med svampsoppa, kalv och chokladmousse, och fler viner. Allt var till belåtenhet och jag får en snabbtur i vinkällaren också där allehanda godbitar ligger och väntar, till klart humana priser måste jag säga. Om ni råkar befinna er i Trondheim, tveka inte. To Rom og Kjøkken är väl värt ett besök.

fredag 4 november 2011

2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva


Ytterligare ett barnarov, men vad gör man när Bordeaux 2005 känns urgammalt om man hittar en flaska på monopolet. Nå, det här är inte franska droppar, utan nektar från Italiens gröna land, där små citroner gula... o.s.v. Landet av mjölk och honung där jag hoppas kunna dra mig tillbaka på min ålders höst. Maten, vinerna, kulturen, skidåkningen; norra Italien has it all  och åtminstone vad gäller vinerna så är det Piemonte som är qvintessensen av Italien. Ca'Rome' ligger på toppen av Rabajà, en av Barbarescos bättre jordhögar och man äger också vingårdar i Serralunga d'Alba där man skriver Barolo på etiketterna. Vinerna produceras i traditionell stil med lagring i stora botti. Vinet dubbeldekanteras och dricks till lammelår provencal.

Lammelår provencal
Tag ett lammelår, späcka det med vitlök och rosmarin, gnid in väl med citron och salt. Tag inkråmet från en limpa, blanda med någon deciliter olja, ett par krossade vitlöksklyftor, det rivna skalet och saften från en citron samt ett knippe persilja, hackad fint. Lägg köttet i en ugnssäker form och täck med 2/3 av brödblandningen. Resten blandas med 2 dl riven ost, gärna någon smakrik variant som parmesan eller västerbotten. I med klyftad potatis, tomater och strimlat citronskal i formen. Ringla olivolja och strö salt över. Baka i ugnen på 125 grader till 55-60 grader innertemperatur på köttet. Ta ut och fördela ost/bröd blandningen över steken. Höj till 200 grader på ugnen och låt köttets temperatur gå upp till 65-70 grader, beroende på hur rosa ni vill ha det. Ta ut, låt vila 10 minuter och hugg sedan in!





Vinet då? Jo, 2006 Ca'Rome' Barbaresco Söri Rio Sordo Riserva levererar bra redan i sin späda ungdom. En elegant frukt med röda bär i form av jordgubbar, hallon och en del kärvare inslag - slånbär kanske? Här finns också en lite dammig och småvarm örtagård som på ett förtjusande sätt svävar runt i bakgrunden. I munnen ungt och lite kärvt men rejäl syra, men med en förlåtande, inbäddande frukt och faktiskt rätt silkiga tanniner. Något mörkare känsla än i doften med drag åt mogna plommon. Medellångt avslut. Ett härligt, ärligt och välgjort vin som är synd och skam att dricka utan mat, så det är bara att sno ihop någon lagom rustik och mustig kötträtt innan ni korkar upp. 90 poäng.

onsdag 2 november 2011

2010 Dr. Loosen Wehlener Sonnenuhr Kabinett


Dr. Loosen drivs av Ernst Loosen och behöver väl inte någon introduktion. Från att ha varit en av de verkliga nyskaparna i Mosel för 23 år sedan då han tog över efter sin far får han väl nu nästan sägas tillhöra det gamla gardet. Vinerna är alltid välgjorda och ofta prisvärda. 2010 var en besvärlig årgång (Ernst kallar den "extrem och motsägelsefull") med mycket skiftande väder och länge såg det ut att bli ett riktigt dåligt år, efter en lång räcka mycket bra årgångar. Oktober bjöd dock på bra väder och även om skörden blev liten anses kvalitén vara hög.  De mest framträdande egenskaperna är högre syra och mer koncentrerad frukt än normalt. Botrytis var utbrett  och de sötare vinerna sägs vara fantastiska. Mina tidigare erfarenheter av årgången, begränsad till enklare viner, stämmer väl överens med denna bild, speciellt den enormt höga syran är svår att missa.

Ernst's  2010 Wehlener Sonnenur Kabinett upplevs också mycket representativt för årgången. Ljust gyllene färg. I nosen en intensiv frukt dominerad av friska päron och några stänkt citron uppblandat med lite fläderblommor. I munnen hög syra men också sötare än normalt, känns nästan som spätläse. Vanligtvis sätter Ernst gränsen för mustvikten  i sina kabinett vid 83 Oechsle men 2010 var man tvungen att höja till 85, vilket gett högre sötma. Frukten är härligt vibrerande och trots de intensiva intrycken bevarar vinet en bra elegans. Avslutet är långt och utpräglat mineraliskt. Ett härligt litet vin som verkligen har charm. 88 poäng.