Chamonix-Mont Blanc! Ah, det är något speciellt med den platsen. Så många drömmar, så många härliga upplevelser, så många blöta kvällar under säsongerna jag spenderade här i början på 2000-talet. Trots att jag varit på orter som erbjuder bättre skidåkning och framför allt mindre konkurrens om pudersnön, så återvänder jag av någon anledning alltid hit. Ingen annanstans är bergen så spetsiga, himlen så blå och korven så god. Att jag och E nu har vänner som bor permanent i området gör inte saken sämre.
Restaurangen Le Chaudron, översätts väl bäst till kitteln, eller grytan, är en riktigt trotjänare. Första besöket var någon gång i mitten på 90-talet och om jag inte misstar mig har jag ätit på den här restaurangen varje gång jag varit i Chamonix. Jag har aldrig blivit besviken. Köket är traditionellt franskt, eller kanske ska man säga savoiardskt (med risk för att vricka tungan). Regionens specialitéer finns alla på menyn, men också annat smått och gott. Vi inleder kvällen med kaninpaté, lax och sniglar, ja inte allt på samma tallrik då. Vi är fyra till bordet. Jag tar patéen, som är utmärkt och har traditionella tillbehör i form av cornichons, syltad lök, lite sallad och rostat bröd. Sniglarna är alltid perfekta här, de bästa jag ätit! Laxen är utmärkt, men man får lika bra hemma.
Vi beställer två huvudrätter, fondue med svamp och något som jag tyvärr har glömt namnet på. Jag skulle tagit ett foto på menyn också. Det är i alla fall färserad kyckling och tryffel, format till ett kycklingbröst och serverad med gräddsås i en gjutgärnsgryta. För att vi inte ska magra av serveras en riktigt krämig risotto till. Tung mat, men ack så gott! Tryffelsmaken är tydlig men inte alltför dominerande. Hela härligheten bara smälter i munnen och glider ned utan minsta protest. Fonduen är som den ska, med mycket tydlig svampsmak och trevlig vitvinston. Det känns som om man har använt något bättre än vitt vin på dunk.
Barnmat!
Till dessert får Crepes flambée a l'oranges, alltså tunna pankakor flamberade i apelsinlikör. Något som i stort sätt är omöjligt att misslyckas med om man inte sätter eld på bordsduken. Flamberingen sker mycket stilfullt på bordet.
Till hela måltiden dricker vi en Mersault, 2008 Domaine Prieur Brunet. Några närmare anteckningar förs inte, men det är ett trevligt vin med typiskt smörig mersaultkarktär men tillräckligt med syra och mineral för att inte bli flabbigt. Dricks gärna igen om tillfället uppenbarar sig.
Tack E, E och E för en mycket trevlig kväll.
Tack L för en trevlig kväll
SvaraRadera//E