måndag 27 januari 2014

2010 Domaine Levet Côte-Rôtie La Péroline

Sedan alla svenska vinbloggares grand old master beskrivit detta vin som "helt essentielt" fanns inte mycket att välja på annat än att lägga en beställning hos världens största lådvinskrängare, det kära gamla Systembolaget, som alltså, säkert i folkhälsans namn, inte helt har gett upp försäljningen av vin tappade på flaska, till stor glädje för oss som tillhör den minoritet av befolkningen som själva ser oss som ödmjuka vinälskare, men som av utomstående ofta beskrivs som fisförnäma vinsnobbar, dumma nog att betala  dyra pengar för jäst druvmust som ursäkt för att få supa till, som, värst av allt, ser ned på de viner som dricks av vanligt folk och som till råga på allt har för vana att dela med oss av dessa åsikter i till synes ändlösa tirader. De viner som dricks av så kallat vanligt folk är alltså i första hand lådviner, vilka står för majoriteten av allt vin som säljs av systembolaget och som, i stort sett utan undantag, får sägas tillhöra budgetklassen. Men, låt oss inte förirra oss alltför långt ned i folksjälens alkoholdimmor utan istället rikta blicken mot de rostade sluttningarna i norra Rhône. Här ska vi alltså ha ett fullblodsexemplar från utmärkt årgång som kommer i glasflaska och dessutom kostar betydligt mer än den dyraste boxen på bolaget, om vi inte räknar in 10 och 30 (!) liters boxarna då. Alkoholkonsumtion ska ske med måtta.


2010 Domaine Levet Côte-Rôtie La Péroline dekanteras cirka en timme och dricks under de följande 90 minuterna till renfile med rotfruktsgratäng, stekt svamp, lökaska och reduktion på rostade tomater. Vi får ett något knutet vin  med en mycket mörk, ren och vacker frukt. Björnbär, slånbär och kanske lite söta jordgubbar blandas med rökig köttbuljong. Här finns lätta drag av violpastiller och lite lakrits. Alla komponenter är på plats men trots ivrigt glassnurrande och väntan vill det inte riktigt bjuda till. Det är liksom stumt och beslöjat. I munnen är det i stort utsträckning samma visa. Allt vi kan önska oss av en bra nordhrônare finns på plats, men det är för ungt, för knutet och för lite liv för att vi riktigt ska uppskatta det. Mörkt mullrande frukt, bra syra, järn och jodbemängda mineraler, kraft och jävlar anamma så det räcker och blir över, men njutbarhet? Nja...


Det här vinet ska gömmas och glömmas till 2020 allra minst och tål nog betydligt längre lagring än så. Att dricka det nu är visserligen intressant men på gränsen till masochistiskt. Vi har helt enkelt inte så mycket hår på bröstet som krävs. Om ni nödvändigtvis vill prova nu, ge det en rejäl runda i karaffen. Vi snackar timmar i multipler. Poäng då? Ett svårbedömt fall. Ska vi säga 90-91 poäng nu och med lite tur 93-96 feta baconpinnar i lakritssirap om 10+ år? Time will tell...


2 kommentarer:

  1. Kul att läsa. Hade fingret på avtryckarknappen länge efter det där blogginlägget, men tvekade och lät bli. Som sagt, Rhône-tiorna kommer nog att leverera framöver.

    SvaraRadera
  2. Kul med fler intryck av Péroline. Tror jag låter mina flaskor ligga...

    SvaraRadera